Ett utdrag från palatset




Tronhimmeln, som skall bäras öfver ers majestät i processionen,




väntar der utanför ! anmälde öfverceremonimästaren.

- Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golfvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften ; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla menniskor på gatan och i fönstren sade: Gud, hvad kejsarens nya kläder äro makalösa! Hvilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt för sitt embete eller ock varit mycket dum. Inga af kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

- Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.

- Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene hviskade till den andre, hvad barnet hade sagt.

- Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på sig !

- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket; och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fans.